Pimpassparadise

Jag var beredd från topp till tå med galonisar, regnjacka i matchande mossgrönt med gröna gummistövlar. Jag tycker att det är ganska mysigt att titta på regn inifrån varma, torra rum men det är skönt att gå ut också, så länge man har skydd! Det ösregnade och jag tyckte att det var en fin idé. I lånade gummistövlar - har aldrig ägt ett par - gick jag ut bara för att bli besviken. Det hade slutat regna. Det är inte ofta man önskar att det skulle börja regna, men det här var ett av de tillfällena.

Så, trots brist av regn, tog jag mig fram i tunga stövlar och stora, klumpiga kläder för att hitta närmaste skog. Om jag hade kört förbi mig hade jag bara stannat bilen, gått ut och skrattat åt mig samtidigt som jag pekade. Kul. Speciellt då jag insisterade på regnhatt, den gamla modellen, som man knyter under hakan. Hah!

Efter att ha gått till "skogen" - 500 meter bred - satte jag mig på en stubbe och var tyst. Men det blev aldrig tyst. Då slog det mig att det blir fan aldrig helt tyst, så där tyst så att man bara hör luften komma upp ut lungorna. Motorvägen, flygplan, lekande barn och skrikande araber. Det var första gången som jag faktiskt önskade att jag inte bodde i Stockholm.

Klart jag har velat bo i andra länder, men i Sverige har Stockholm varit det enda alternativet. Nu känner jag att det vore skönt att gå omkring i någon norrländsk skog och känna den ultimata tystnaden. Bara någon fågel någonstans eller någon tystlåten norrlänning. Tänk att besöka helt orörd mark, där ingen har varit förut. Finns det ens?

Parisa - regnet har gjort mig deprimerad.