Uppläxning

Jag kom in i trapphuset med min cykel vid min sida. Jag rullade fram den till hissen och väntade. Ur lägenheten vars dörr står bredvid hissen, kommer en kille i 30-årsåldern ut. Han har grå kostym, bakåtslickat hår och är turre. Mäklare.

"Hej!"
Jag har hörlurar i öronen och hög musik så jag nickar och ler. Aldrig sett människan förr.
"Hej!?", säger han och stirrar på mig som och jag får känslan av att jag inte får stiga in i hissen förrän jag hälsat tillbaka.

Jag drar ut hörlurarna. "Hej...?", säger jag med en illa dold osäkerhet som jag förbannar i efterhand. Nu sitter jag och grämer mig över mötet med mäklarturren och önskar att jag hade varit riktigt jävlig.

Mäklare. Utdöende släkte. Man kan sätta ut doftljus själv och spara några tusen.

Parisa

Pitcha idé till Toys R Us

"Du! Jag skulle vilja ha en "Parisa Gubben i Lådan".
En liten låda och varje gång jag öppnar den åker en minikopia av ditt huvud upp med pekfingret i luften och så hör man dig säga någon av dina funderingar."

Skriver "Anonym". Det får bli dagens kommentar, om inte veckans.

Parisa - sluta vara anonym! Maila på pimpassparadise@hotmail.com

Stalker



Det här är Madelene.

Jag och M tog sällskap hem igår eftermiddag. När Madelene skulle byta till en annan linje satt hon kvar. Varför, undrade jag. Hon skulle bara hålla mig sällskap, menade hon. Okej.

Det blev dags för mig att gå av och Madelene följde efter mig på perrongen. Vi sa hej då, hon skulle ta nästa tåg tillbaka. När jag då går förbi perrongen på vägen hem ser jag henne stå där. Fastän två tåg har passerat. 

Är det nu jag ska bli orolig? 

Parisa

Titta inte på mig sådär!


Det här är en insamling jag har haft i två år. Då och då stoppar jag ner alla enkronor och femtioöringar jag har på mig och känner mig duktig, som en världsmedborgare. Jag räknade alla mynt för inte så länge sedan, det var några hundra kronor.

Jag har tänkt mycket på den här insamlingen på sistone. Varje gång jag har gått förbi den har jag gripits tag av skuldkänslor. Jag märker att insamlingen vet. Vet vad jag tänker göra.

Idag plockar jag ut myntrör från Posten. Imorgon kommer alla de där mynten på ett magiskt sätt ha förvandlats från bitar av metall i en liten kartong till fina sedlar i min plånbok.

Parisa - Men jag ska betala tillbaka. Nån gång.

En resenärs värsta mardröm


Ta inte på det för att lista ut om det är en gammal fläck eller en ny, fuktig sådan. Det är inte värt det.

Parisa

Gud får ursäkta, men jag har bråttom

Ni vet när man letar efter någonting och faller till slutsats att detta "någonting" inte finns att hitta. Det är borta, spårlöst, utan spår. Nu lägger de flesta ner projektet och vänder sig till ett alternativ.

Men icke! Jag vägrar!

Parisa: Har du sett min BH?!
Ida: Jag är inte hemma.
Parisa: Vart fan är du?
Ida: I kyrkan.
Parisa: Oj! Förlåt! Ha det så roligt!


Parisa - Ida är min babysister. Ida from the slida, så att säga.

Är inte jag fashion?

Någon skrev bland kommentarerna att jag inte verkar bry mig mycket om mitt utseende. Hur understår du dig? Om något är det mitt utseende jag värdesätter allra mest. Min person hamnar alltid i skymundan inför mitt utseende, det kan stundtals vara väldigt påfrestande, aldrig är det någon som tar mig på allvar. Här följer ett antal suddiga bilder. På en av bilderna poserar jag. Kan ni gissa vilken?




Parisa - Jag har rakt hår egentligen. Det är ett medvetet val.

Ta en bild på mig!



Här ska Mehrdad göra en luring


Jag har gjort en ny bekantskap. En väldigt viktig och betydande sådan. Han heter Mehrdad, är 20-nånting och pluggar industridesign i Stockholm. Tydligen iranier, men jag höll min egen etnicitet hemlig. Orkar inte prata persiska. 

Framförallt är han en Ecocab-cyklist. En bra "sommargrej" enligt honom själv. Det hela började med att jag tog en bild av hans fina, dyra cykel (50 000, om man ska tro honom) i syfte att ironisera över hans yrke.

Men den här killen visade sig vara en riktig pärla. Han säger sig ha varit med i Idol och Moviestar, med framgång! Efter att ha diskuterat ett tag om hur jag ska skicka bilden til honom,

"Jag lovar att jag inte ska ragga på dig! Jag svär!"

-erbjöd han mig och min vän Camilla en tur med hans lyxåk. Vi frågade om det inte var tungt och ansträngande att skjutsa folk hela tiden, jag skämtade och frågade om han var överviktig innan han tog det här jobbet - Mehrdad är spinkig - men till slut kunde vi inte stå emot. Gullmars - Skrapan, gratis!

Först åkte han mot trafiken, nästan utför en trappa och växlade fel så att vi "fastnade" i en uppförsbacke. Som tur var en enorm man ute och promenerade just där och då, han puttade oss uppför backen. Jag skulle kunna citera honom hela dagen, han var riktigt unik. Hur han var utklädd till Tom Cruise men ville posa som James Bond. Hur han bad hos "hålla i häcken" för att inte tappa den nerför bron och hur han avslutade med att be oss ringa honom när vi var ute och festade.

"Stureplan - Berns! Berns - Café Opera!"

Vi ska nog få användning för Mehrdad.

Parisa

Inte riktigt New York

Igår gav jag mig ut i naturen, Långholmen en snabbis. Jag var ganska nöjd med mig själv och hade det fint på min parkbänk tills jag insåg att det aldrig blir riktigt tyst. Hur långt ska man behöva åka för att få uppleva den ultimata tystnaden? Nu menar jag inte ljud från andra människor, det stör mig inte alls.

Tyvärr är Långholmen belägen under Västerbron och även i den yttersta spetsen hör man ständigt bilarna som åker fram och tillbaka, fram och tillbaka och de tar aldrig slut. Det är därför folk alltid har hörlurar i öronen och musik på hög volym, för att kunna bestämma själva vad de vill lyssna på. Jag hade glömt allt som heter musik, kan ni tänka er att jag satt och led i den här miljön?


Här satt jag tills mina händer var för frusna för att kunna göra alla nödvändiga rörelser det krävs för att vända sida i en pocketbok.


Nu kommer jag att tänka på när jag var i Central Park och inte hörde bruset av bilar för första gången på närmare två veckor. Men vid The Pond satt en man och lyssnade på musik och jag blev riktigt arg. Han uppskattade inte omgivningen, kände jag. Folk krockade in i varandras hyrda ekor och männen försökte imponera på kvinnorna, och de andra männen förstås, med sina kunskaper i att ro båtar, ett 30-tal personer gjorde vackra oljemålningar och det fanns riktiga fåglar här. Inga äckliga flygande råttor.Om ni läser inlägget jag har länkat till ovan kan ni möjligtvis lista ut varför jag blev sur över det. Inte så svårt.

Parisa

Anhängare till "Ensam är stark"



En ensam kämpe visar sitt missnöje. En protest mot någonting de andra boende inte verkar bry sig om, eller rent av är ganska nöjda med. Men denna person vill nyttja sin demokratiska rätt och hänger därför ut en röd tygbit i sitt köksfönster för att uppmuntra förbipasserande, sådana som jag, att delta i kampen.  Jag ska just ropa ut "Revolution!" när jag inser att jag inte har en aning om vad det är vi protesterar mot.

Parisa

Kim skulle fan kunna vara tjej eller kille. Vilket som.

Någon, Kim, frågade efter mina favoritbloggar.

Jag läser varenda blogg på 1000apor, jag tycker att de har en gemensam stil fastän de är skrivna av, till synes, väldigt olika personer.  

Hanna Fridén har jag läst väldigt länge. Hon är grym!

Kristofer på Stureplan. Synd att han ska lägga ner.

Katrin. Jennie Hammar. Killing Zoe. Skräpclownen.

Det är de bloggar som jag läser åtminstone en gång per dag. Annars går jag alltid in på edra bloggar som ni länkar till bland kommentarerna. Svarar alltid på mail.

Den här söndagskvällen har gått ut på att plugga franska verb (puissions, puissiez, pussy osv) men nu skiter jag i det.
För första gången på länge önskar jag att måndagen faktiskt vore här, färdig att påbörjas. Nu tänkte jag skriva något banalt i stil med att "börja på nytt", men det håller inte. Låt oss säga att det känns som att köpa ett nytt block och en ny penna för att upptäcka att handstilen är den samma. Det är måndag.

Parisa

Den lektionen gav utdelning till slut

Jag och mina vänner delade buss med ett gäng 40-åringar av  diverse kön som skulle till Riche. När de närmade sig oss i bussen sjöng de. Jag kände igen den franska visan och sjöng med. I någon minut var vi bästa vänner.

"Sur le pont d'Avignon l'on y danse.."

Tills det mycket känsliga och oundvikliga ämnet ålder dök upp. Vi frågade hur många barn de hade, vad de jobbade med och om vi hade någonting att se fram emot. Stort misstag. Vi blev beordrade om att hålla käften och fick höra att vi 18-åringar är tråkiga och blaha.

Sa den 40-årige enbarnspappan med upprullade chinos, sneakers från Cheap Monday, randig tröja i akvarellkulörter med en stor fläck av alkoholhaltig dryck.

"Är det här en konsekvens av att åldras så tror jag att vi bangar på den idén."

De hoppade av vid Norrmalmstorg, synbart direkt från jobbet med datorväskan i högsta hugg och ivriga att få i sig ett järn, bara för att få känna sig som 18 år igen.

Parisa

Hyvää Huomenta

"Victoria Tolstoj, motherfucker!"

Pappa är på fint humör denna söndagsmorgon och det är faktiskt jag också. Hårdkokta ägg, färska fikon och ett förjävligt framträdande i Nyhetsmorgon.

Vaknade så där härligt så att man ligger kvar en stund, småleende, och reflekterar över sitt liv. Då hade jag inte mycket att tänka på. Istället för att gripas tag av det sorgliga i det faktumet föste jag undan det någonstans och började tänka på om det inte är dags att plocka bort de självlysande plaststjärnorna jag tryckte upp i taket för 10 år sedan.

Alltför stort projekt. Varför inte springa till datorn och lusläsa varenda blogg i favoritlistan? Vi gör det.

Parisa - Finska är ett underskattat språk.

Tidsfördriv

Jag ligger och lider igenom kroniska problem. Jag får tiden att gå genom att kolla på TV.

Förlossningsprogram med skrikande, gråtande kvinnor och "Push! Push!"
Fäller alltid en liten tår då kvinnan som någon minut innan skrikit "Ta ut skiten!" ler och påstår sig ha glömt bort all smärta inför åsynen av sitt nyfödda barn.

Bullshit där "Fuck" förekommer i varannan mening. Härligt.

Program om zeppelinare där jag bara tänker på hur kul det skulle vara att skjuta sönder flygplanswannaben.

Parisa

Givande samtal en fredagsnatt

I början av gårdagens utekväll delade vi Riddargatsbacken med två tjejer från Skåne, som nyligen fyllt 18 år och kommit till Stureplan för att festa. De klagade över "Det är 20 här" och att alla hatar Skåne. De kom från Falsterbro och hade matchande vita spetstrosor, de hade sent upptäckt att Utecompagniet inte hade toaletter.

Johanna: Vad heter ni då?
Parisa: Parisa och Jugs.
Johanna: Lovisa?
Parisa: Ni har inte invandrare i Falsterbro, antar jag?
Johanna: Nej. Vår kommun tar faktiskt inte emot invandrare.
Parisa: Jaha.
Johanna: Mm.

Parisa - fin dialekt, dock.

Jag snyltar


Bland tygpåsar i Stockholm introducerar jag papperskassens återkomst. He he.

Som  vanligt sprang jag till tunnelbanan en morgon - verkar vara allt jag gör - men den här dagen stod en stackare och delade ut de här gratispåsarna med innehåll som mineralvatten och annat skit jag inte hade köpt men gärna får.

När jag var på väg att gå mot tåget avslutade han vårt möte med ett "Glöm inte att komma till Coop Forum!". Nejnej, sa jag då.

På perrongen vimlade det av små blå kassar. Men jag kände mig ändå speciell. I tåget, när alla började rota runt i sina kassar, avvaktade jag med ett leende. Med vetskapen om att jag aldrig kommer att besöka detta Coop.

Varsågod? Tack.

Parisa

Ut och lek nu

Nu sitter ni där hemma, telefonen ringer och sms:en bara flödar, alla undrar "Vart fan är du?!" men det skiter ni i. Fredagskvällen får vänta. Ni väntar ju bara på att få höra om mitt skolfotografi.

Jag ska hjälpa ur er nöden.

Med foundationkaka till ansikte äntrade jag skolan med ett lyse i pannan. Tack vare min fina klass, ett väldigt bra tema och en inspiration till mentor, gick det obligatoriska spexet bra. När det blev dags för singelfotografi började jag förbereda mig för vad som komma skulle. Jag såg på mig själv i spegeln och övade på bitchminer(?) tills det blir min tur.
 "Jag tycker om dig!"

Hur kan man se sur och elak ut när en fotograf säger så?

Utöver viljan att förbli omtyckt tänkte jag på att jag måste ha ett sörjarfoto. Ett foto man ställer i ram på gatan, omgivet av ljus, blommor och fina lappar där folk önskar att jag ska vila i frid. Då kan man inte riskera att ett foto från 7:an blir använt med oproportionerlig näsa och stort, trollaktigt hår. Det skulle vara förjävligt.

Parisa - Nu skulle jag skriva "Vi ses i dimman!" men det kommer vi inte att göra. Inte om ni inte drar förbi Gröne Jägarn, iallafall.

Återigen denna tunnelbana

Jag sitter ensam i en "fyra" på t-banan. En fyra är alltså fyra stolar, vända mot varandra i par i tågen, för er som bor i Öregrund. Jag njuter av utrymmet och sträcker ut mina ben så att fötterna vilade under sätet framför mig.

Vi stannar vid en station. En kärring i 70-årsåldern går på, hon har rödbrunt lockigt hår som står rakt ut, en kappa hon hittat i en container och en vårta av sällan skådad storlek på hakan. Ögonbrynen har växt ohämmat i många år, de skymmer hennes syn.

Men hon tittar på mig. Instinktivt drar jag in mina fötter under mitt eget säte, för att göra plats för henne. Då tittar hon på mig och får ut ett ljudligt "Äsch!", fast det lät mer som om hon harlkade sig efter att ha rökt ett paket cigg, ätit fet mat och tycker att ett glas vatten är munrengöring. Hon sätter sig en bit bort, där hon måste sitta med ett antal andra människor. Bara en sån sak.

Jag försöker glömma att mitt sällskap inte är önskvärt för Trollmor och återgår till att se upptagen ut.

Några rader ner försöker en äldre kärring fånga min blick. Jag tittar på henne av medlidande, ger ett litet leende och tänker återgå till mitt då hon börjar slicka sig om läpparna, fortfarande med blicken oavvänt fäst vid mig. Detta var inget försök i att väta läpparna. Frenetiskt förde hon tungan fram och tillbaka över läpparna, med oväntad hastighet för en sån gammal jävel. Jag tittade bort, hon kan mycket väl ha suttit så hela resan.

När det blev dags för mig att gå av tåget vaggade hon fram med glans över sina läppar. Stunden innan dörrparet öppnade sig tittade hon på mig som för att säga "Nu har vi en hemlighet ihop, du och jag." Då örfilade jag henne av ren panik och sprang iväg, kutade så fort jag kunde. Nä.

Parisa - jag blev tvungen att googla på småstäder.

Tolvstegsprogrammet i ny tappning



Läser att Calle oroar sig över sitt saldo i slutet av månaden. Även jag har känt den pressen, hur det brinner i magen, när kassörskan på Konsum och jag står framför varandra, med en kassaautomat som skiljer oss åt. Vi väntar på att få kontakt med banken, en bekräftelse på att jag är en bra kund. Man kan inte bara plocka på sig i affären längre, farbror polis var noga och underströk det när vi sist sågs. (Länge sen! Ta en fika?)

Jag har många gånger mött detta "Köp medges ej". Men jag stod på mig tills den dagen kom då jag belönades med ett "Köp godkänt". Jag sparar mina bankomatkvitton från den 24:e i varje månad och nu senast såg det så här.

Tiden av att vara slav under K-M-E - Socialstyrelsens benämning - är förbi och jag blickar framåt. En dag i sänder.

Parisa

Nu skickar jag en random bild

I have 45 absolutely beautiful photos in my hand. main. 44 of you will be eliminated and will be sent home. 



Parisa



 

Häng med

Varför hänger ni vid datorn? Jag ska kika in på 1000apor för att bevittna 09.01.

Jaha, ska ni också det?

Vad bra, då gör vi sällis in här.

Parisa


Skolfotografi

Idag ska jag ta det sista skolfotografiet för resten av mitt liv. 12 år har gått förbi av klädpanik, fula miner, fula nunor, fula klasskamrater och de senaste 5 åren har jag fått nytt sällskap på bilderna, finnar.

Idag tänker jag göra något hemskt. Idag tänker jag vara rebellisk och undvika att le på bilderna, jag tänker se för jävligt elak ut och jag kommer inte att köpa en jävla bild. Spexfoto? Jag tänker stå med ryggen mot kameran samt ha jeansen bak och fram (sjuk beskrivning) bara för att. Bara för att jag kan.

Så känns det nu, med en ömmande ny vän som befinner sig millimeterprecist mellan mina ögonbryn.

Parisa


Cancerfirren



Gårdagens middag brände jag. Tugga för tugga tänkte jag "Nu får jag cancer". Jag slickade rent tallriken. I rent experimentellt syfte, förstås.

Parisa

Minnet sitter inte riktigt

Vad ni tycker är oerhört viktigt för mig. Alla kommentarer och all kritik suger jag åt mig som en svamp för att tillfredsställa och därmed bli tillfredsställd. Jag gör anteckningar för att komma ihåg era visdomsord men jag känner att vissa är viktigare än andra och att jag behöver ständig påminnelse.


Vänster hand ändras då och då. Höger hands kom-ihåg är oftast mer elementärt.

Parisa

Min räddare i nöden

Det har blivit ett mindre rabalder bland kommentarerna på Calles blogg. Tydligen har någon vid namn "Sussi" anlänt till min räddning och svarat på en del negativa kommentarer.

Nu verkar det vara så att man uppfattar det här som att jag har tagit "Sussi" som mitt alias och försvarar mig själv. Icke. När jag ser kommentarer skrivna på det sättet blir jag inte stött. Någon har använt en del av sin värdefulla tid för att skriva vad de tycker om mig. All press is good press. Men Sussi, som någon har kommenterat, "hugger likt en pitbull på stereoider". Så sant.

Sussi: Din psykiskt störda SnakePlisken Wannabe! Antagligen har du blivit Beaten-Repeatedly-With-A-Ugly-Stick så mycket att du tappat din enda hjärncell, din slemmiga amöba.  ...Du skriver som ett arsel med rännskita!

Den här kvinnan, vem hon nu är, är otroligt rolig. Jag önskar faktiskt att jag hade skrivit detta underbara, men jag vågar inte ta äran för det. Jag vill inte bli ovän med Sussi.

Parisa - Denna kvinnan bidrog till en meios en gång i tiden. Googla det.

"Ska du ha en korg, eller?"

Jag bor i en lummig, mysig och trygg förort. Här tog jag en bild på några tjejer som stod och sålde flätade korgar i olika färger och storlekar ur bakluckan på en bil. Vår motsvarighet till försäljning av smuggelsprit.


Parisa - Kolla skuggan! Det är jag, iförd fotvid skinnrock.

Så här raggar man

SL står för den största stressorn i Stockholm, då merparten använder sig av kommunaltrafiken. Alla kan vi inte åka taxi.
Här har någon varit kreativ och försökt göra förseningen lite roligare. Kanske knyta an band till medresenärer över lite...potatissallad?


Parisa - jag vågade inte smaka.

Enligt piratkopian av "The Game"

Två killar i sena tonåren går fram. Jag står med mina vänner vid ett bord.

Det hela är noga regisserat, efter ett sista pep-talk vid pissoaren och ett antal öl bara för att stilla nerverna och bygga upp självförtroendet har de kommit överens. En kort, rund kille nickar bryskt till sin polare som för att säga "Brassa på av bara helvete!!" och polaren iförd skinnkavaj sätter igång.

"Ursäkta, men skulle du kunna tänka dig att bo i ett hus byggt av bildäck?"

När han inte får den väldiga respons han väntat sig ger han sin kompis en vilsen blick, så vilsen som man kan vara med mobilen fäst i bältet. Den andra killen går fram på plankan med sin fråga.

"Ursäkta, men ser jag ut att vara bög?"

Nej. Ja.

De vänder och går mot utgången.  Killen som misstänker sig vara bög klappar skinnkavajen lite lätt på axeln, de ska gå hem nu.

Parisa - Jag kommer inte in på bättre ställen än så. Det var iallafall ingen kroppsvisitering på det här haket, uppenbarligen.

Har redan mejlat Svenska Kyrkan

Hanna tipsade om att raka muttor. Lite tråkiga exempel, tyckte jag. Här är min kreation.
Jag kallar den "Christian Pussy - as God intended".
Parisa

Min musmatta är snyggast



"Om jag var tjej så skulle man kunna dra massa dåliga skämt om min persiska musmatta."

Hur menar du då, Farzad?

Parisa

Sömnmedel utan att bli bakis

Jag var alldeles uppe i varv när jag skulle sova inatt, efter en kopp kaffe. Jag låg i min säng och försökte andas lugnt men det funkade inte. Då tog jag till "Internationella Relationer - i en ny tid" och klippte ut bilder av mig själv för att dela ut till mina vänner. Efter det minns jag inte så mycket. Underligt.



Parisa

Jakten går vidare

 

Är det någon som utmärker sig?

Parisa

Allt förgäves

Jag ska föreställa en student, vilket innebär att jag studerar. Tanken är att jag ska plugga vidare efter det till synes helt värdelösa och onödiga gymnasiet. Det är bara det att jag har bristande arbetsmoral. Dagen innan ska allt göras. Därför sitter jag här och har fyra kapitel att nöta och plugga in till morgondagen.

Då tar jag till Stadsbiblioteket. Det är inte så att jag behöver tunga, dammiga volymer för att få ett betyg i en gymnasiekurs. Det är stämningen.

Jag går in i en liten facksal. Stannar upp för att hitta en lämplig plats att sitta vid, jag kan inte gå omkring och titta, sporten ligger i att vara så diskret som möjligt. Jag ser en plats längst till vänster av ett studiebord och överlägger snabbt i huvudet. Jag behöver inte gå förbi någon, det är inga många steg från var jag står, jag kan sedan göra min sorti tyst och snyggt. Jag går fram.

Kruxet ligger i att dra ut stolen. Jag drar ut 30 cm, höjer stolen lite för att minimera ljudet men upptäcker för sent att det ligger en kabel under bordet, stolen stöter emot och ger till ett högt ljud, som i den här tysta salen, ger samma effekt som om jag hade smällt igen dörren och rytit till med ett "Fitta!".

Jag vågar inte dra ut stolen mer än vad jag hittills lyckats med, jag trycker mig in i den smala glipa som bildats, drar in magen och håller andan. Mina skinkor möter trästolen. Jag andas ut. Jag börjar långsamt  plocka ur de saker jag behöver ur väskan vars innehåll jag har arrangerat för att göra den här fasen så smärtfri som möjligt. Bok, block, penna.



Akrylväska

När jag tar fram en iPod ser jag hur studenten intill mig, som har en gummibit på fingret för att dämpa ljudet av att byta sida i sin bok, stirrar på mig. Jag ser hur hon fäster blicken vid musikspelaren för att sedan stirra rakt på mig. Om hon inte hade varit så rädd för att bryta tystnaden hade hon tagit tag i min högra örsnibb, ryckt mig nära och väst "Var du verkligen tvungen att ta fram den där?" i mitt öra. Men hon vågar inte och återgår till "Economics and History of Great Britain".

Jag har lyckats. Allting ligger framme, åtkomsten är strategiskt uttänkt efter vad jag kommer att använda mest frekvent. Jag beundrar mig själv och min bedrift en stund innan jag öppnar läroboken.

Då ringer telefonen. "Scartissue" går igång på högsta volym i salen och stämningen är bruten. Högljutt mummel, suckar och ilskna blickar. Om det hade varit ute på gatan hade det varit i det här ögonblicket alla drog fram sina knivar och högg mig samtidigt, 23 blad i kroppen. För sakens skull hade jag sagt "Även du, min Brutus" men min intellektuella poäng hade gått ut i intet då de lämnat mig för att förblöda.

Men icke. Istället stänger jag av samtalet, river hastigt och högljutt ner mina saker i väskan, trycker ut stolen så att den faller bakom mig och springer ut ur salen med tårar i ögonen, förföljd av 23 förkastande blickar.

Parisa

Avancerat mellanmål


Konsum har gått ihop med Apoteket. Hoppas det går bra, med lågkonjunkturen och allt.

Parisa - God morgon.


Jag är inte tekniskt lagd

Nervernas prövning gick bra. En sak bara. Jag hoppas att det första intrycket inte betyder så mycket. Det har det väl aldrig gjort?

Jag har gett mig på att ta en fin bild att skicka till SBM-Mats, det har tagit mer än en timme. 

Till en början bestod problemet i att hitta en vit bakgrund. Jag har tydligen ingen vit vägg hemma hos mig, jag gick ut och ställde mig i trapphuset istället. Grannarna såg konfunderade ut men erbjöd sig inte att hjälpa till. Konstigt. Jag kanske borde ha gett en förklaring.

Det känns så väldigt, väldigt falskt att le mot en kameralins, det går inte så bra för mig. Nu känner jag att om det inte blir bättre än så här, ligger inte felet i själva fotograferandet, utan kanske i att blixten reflekteras i min glansiga panna. Jag tänkte fuska med lite Photoshop, men hittade det inte. Paint fick duga. 


Parisa - Jag väntar nog med att skicka en bild.



 

Vackert

Har jag nämnt att jag är grym på att laga mat? Inte?

Nehe. Men det är jag.



Parisa

Nytt är inte alltid bäst

Jag ligger i soffan, TVn står på. Ettan visar något meningslöst TV-program.  Det är snart till ända, eftertexterna dyker upp och programledaren börjar prata fort, fort precis som prisdeltagare på amerikanska galor när musiken sätts igång.

"Glöm nu inte att kolla imorgon, klockan fem som vanligt!"

I ena hörnet trampar en dinousarie. Det är mycket färg, leenden och djur.

Jag älskar SVT. Det är bara så synd att de låter kvaliteten vika undan för att nå nya målgrupper.

Parisa

Jag önskade bara att det var jag istället

Jag snackade med min pappa över en kopp kaffe igår. Man envisas med att sitta på uteserveringen tills filtar och värmelampor inte räcker till längre. Givetvis satt vi utomhus. Allt var trevligt och fint tills ett nytt sällskap satte sig vid bordet intill oss.

Det var två tjejer med varsin latte och minikaka. Den ena tjejen verkade ha något problem, ett problem som alla på serveringen skulle bli varse om.

"Alltid när jag drar hem till morsan svullar jag som ett litet as och mår verkligen dålig, massa ångest asså, efter det vågar jag inte äta nåt och jag känner bara, varför?! Varför utsätter jag mig för den här skiten?!"'

"För att du är så jävla jobbig!"

Hela fiket håller andan och kikar runt för att se vem det var som inte bara satt och skakade på huvudet och suckade liksom de övriga. Jag satt med ett enormt leende. Ibland är jag riktigt stolt över min gamla gubbe till pappa.

Parisa

Hatet mot skolan kommer jag att sakna

Jag sitter kvar i klassrummet efter att ha slutat tidigt. Läraren har också stannat kvar i det nu nästintill tomma rummet. Sex stycken av mina klasskamrater sitter och pratar med henne. Alla är tjejer.

Det känns så onaturligt att prata med en lärare som om det vore en vanlig person. En person lik oss andra. Först reagerar jag inte ens, det är prat om att vi borde ha fler datorer, skrivare m.m. Alltid samma gnäll. Vi har ett år kvar och jag har ärligt talat slutat bry mig.

Då börjar läraren svära. Det är "fan" och "jävlar" och lite "skit". Jag rycker till varje gång som om någon stuckit mig med en nål. Hon vänder sig mot skolan och håller med oss i allt vi säger. Plötsligt blir vi lite ställda. Vad ska vi göra nu när vi inte har en person att koncentrera alla klagomål mot, när hon faktiskt är på vår sida.

Vi snackar ännu mer.

"Vad fan ska vi göra, ska vi ha datorn i fickan?!"
"Jag kan aldrig vara sjuk och ligga hemma, jag måste åka hit varje dag."

Vi får helt enkelt vända oss till en högre instans för att kasta vår skit. Annars är det jävligt kul att bara spy galla, komma med förslag på hur det borde vara och sen gå härifrån och ha glömt hela samtalet.

Parisa

Armarna väger tungt men leendet består

Det vilar något olustigt över den här bilden. Någon borde skriva en motion för att uppmuntra "Dysfunktionalitetstisdagen - Glömde du ta dina piller i somras?"



Parisa

Det luktar så gott.

Det är någonting med rått bacon som drar fram grottmänniskan i mig. Det känns alltid som ett totalt slöseri att steka bacon. Vad skulle kunna hända om man åt lite smaskigt rått bacon? Vågar jag lista ut det på egen hand?

Idag kommer förövrigt handla om nervernas prövning. Mer om detta senare. Jag ska nu ge mig på att komma i tid till första lektionen för att mina föräldrar ska få återgå till att se mig som en pluggis och inte som någonting annat

Jag låter Nervernas Prövning samt slöseri av bacon illustreras av bilden nedan.



Parisa - multitaskar!

Det finns stora, och det finns små problem.

Två minuter till avgång och jag stod på perrongen. Väntade. Försökte se upptagen ut med hörlurar i öronen för att framgångsrikt kunna undvika de andra tågresenärerna. Då såg jag någonting som jag aldrig hade lagt märke till om jag som vanligt behövt klämma mig igenom stängande tunnelbanedörrar.

En hylla i Selectaautomaten sticker ut. Förstår ni vad det innebär? Om man väljer någonting ovanför eller från den hyllan, kommer det att fastna. Total förödelse. Skrik och gråt. Jag förevigade det för att framtida generationer ska undvika onödigt lidande.




Parisa

Eskalation


Kallar man det eskalation även om det vittnar till ett förfall?

Parisa - säg bara till om ni vill ha fler bilder på mitt rum.

Why bother?



Parisa - "bortsprungen" katt.

Nejdå

Jag pratade just med en kompis i telefon.

Parize:"Jag är bara uppe i 2700 besökare för tillfället"
M:        "Bara?! Fan vad du är bortskämd, du hade ju 4 läsare i förrigår!"

Parisa - besök den här insamlingen.


Aggressive approach

"MISSA INTE ---> ________________________________
BÄSTA BLOGGEN EVER!! Vill du köpa märkes grejer? läsa om shopping,tips, skönhet och mer!!
DETTTA ÄR BLOGGEN FÖR DEEEJ!!!"

Här gör en tjej reklam för sin blogg. Jag undrar om det är någon som nappar.

Parisa - hon verkar vara lite läskig.

Inget hat, än så länge

Jag gillar er, skarpt. Det enda som har stört mig är att någon har klagat på mina språkliga kunskaper. Jag kan tydligen inte skilja på de och dem. Det kan jag nog inte heller, när jag tänker efter.

Jag bad mina vänner om assistans i frågan, de flesta visste inte ens att det var någon skillnad mellan de två men en pedagogisk vän, Madelene, hade ett bra exempel. Något barnförbjudet.

De knullar oss i röven.
Vi knullar dem i röven.

Ärligt talat använde hon "arslet" men det är så vidrigt fult att det får vika undan för det mer bitiga "röven".



Jag har tydligen oläslig handstil. Det inrutade ordet, pedagogiskt och bra, är alltså "arslet". Det ser man väl? Jag gjorde ett till försök längre ner när Madde skulle lära mig hur det går till. Jag tycker att det är en viss förbättring.

Parisa - ni verkar vara fullkomligt funktionella figurer (alliteration!).


Rungthip är ett coolt namn

Jag drar mig mot stan vid olika tider varje morgon. Ändå möter jag samma person nästan varje dag på väg mot tunnelbanan.

Hon kommer gående i långsam fart, jag spurtar förbi. Hon lyckas ändå göra ett visst intryck. Varje gång jag har sett henne pratar hon högt i sitt headset, oavbrutet. Det finns inga pauser för att invänta svar från stackaren på andra sidan linjen eller för att ta ett andetag. Jag tror att det är thailändska, jag har hängt på tillräckligt många thaikrogar för att våga säga det.

Det är ödesbestämt, det är thaikärringen och jag. Om inte ödet ligger bakom, inväntar hon mig varje morgon för att påbörja sin harang med sig själv i sitt låtsasheadset. Jag vet nästan inte vad jag föredrar.

Parisa - Vi måste döpa henne! Vad heter thailändare?

Det är aldrig nån jävel som håller upp dörrarna

Varje morgon vaknar jag av radion som går igång. Jag ligger kvar för att lyssna lite. Jag får bara in en station i mitt rum och det är Radio Stockholm. Stundtals bra musik, väldigt tråkiga radiovärdar. De enstaka gånger som man faktiskt tycker att det är underhållande avbryts sändningen oftast för ett trafikinslag. Ett galet ljud stoppar allting och man blir lite chockad varje gång. Antingen är det någon som går längs vägrenen eller ligger en hög med kläder mitt i vägen. Mycket spännande. Så pass spännande att jag alltid kommer för sent.

Det är alltid jag som missar 2,3 tåg som hade kunnat föra mig till skolan i tid. Jag vet inte om jag någonsin har gått lugnt och i tid till tunnelbanestationen för att stå där och undvika de andra på perrongen. Som alla andra verkar göra. Jag springer alltid och måste klämma mig igenom dörrarna på det mest livsfarliga sättet. Idag sa min fransklärare "Är du här, Parisa?! Vad har hänt?". Jag stod utanför klassrummet två minuter innan vi började, ren sensation tydligen.

Parisa


God morgon, gott folk.



Idag är det måndag. Jag sitter och klipper tånaglarna framför Nyhetsmorgon och äter gröt. Som taget ur en saga.  

Parisa - En dag i taget.

Han heter Mehdi, säger inte DET allt?

Min pappa kom nyss hem från att ha spelat backgammon med sina vänner - säger inte det allt? - och jag berättar alldeles lyriskt om kvällens händelse. Jag pratar i flera minuter och visar och pekar på datan. Han nickar och hummar.

"Men vad tycker du då?", säger jag med ett leende på läpparna.
"Bara det inte är några killar och så där", säger han och tillägger "Annars ringer jag din bror".

När han ser att jag börjar dundra på tangentbordet går han iväg för att ta en cigg i köket och avslutar vår konversation med "Skriv inget om mig!".

Jag anar en viss utmaning.

Parisa


Ser ni vad jag ser?



Eller inbillar jag mig att det är sandaler som tittar fram?

Parisa

Jag är så sjukt snål.

Jag bor hemma, då jag bara är 18, och en av dem största förmånerna med detta - utöver snyltandet i övrigt - är att följa med och storhandla. Bara ordet, storhandla, ger en sån känsla av välbehag. Den mest uppenbara anledningen är såklart att få välja vad man ska ha hemma. Den mindre uppenbara anledningen är att snylta. Man skulle kunna tro att jag är nyanländ och fräsch från ett flyktingläger i Kurdistan där provianten består av rispudding alternativt högenergikex.


Men nej, jag är bara sjukt snål.

Parisa - Bakterier är bara propaganda.

En vän bad mig utradera Blondinbella. Inte riktigt, så.

Jag satt i all godan ro i mitt kök och provade nya, beställda skor. Jag har enorma fötter så det är ett ganska känsligt ämne. Telefonen ringer, det är min svägerska. Hon säger att jag ska kolla Calle Schulmans blogg. Men hon kan inte hejda sig utan berättar och jag bryter ihop. Jag glömmer mina stora fötter och mina stackars grannar.

Mitt namn i fetstil på en av dem mest välbesökta bloggarna i Sverige, bara det måste vara en bedrift. Efter det går jag in här och vilket välkomnande! Nu återstår bara att kontakta Calle Schulman. Vågar jag kalla honom vid förnamn?

Parisa - Stay tuned.

The Razzie Awards

Jag vaknar och går ut på balkongen och står och vrider och vänder på mig en stund i noga överlagda rörelser. Jag släpper ut mitt långa, svallande hår och skakar ut det. Jag drar händerna över kinderna och öppnar ögonen för att se rakt in i solen. Där står jag inför en ny dag iförd kläder jag noggrant valt ut kvällen innan just för detta ändamål. Jag ser hur förbipasserande ger beundrande blickar med stänk av avund när jag står där och ser provocerande nöjd, fräsch och tillfreds ut.

Nej.

06.34 kör en treåring in i rummet på sin eldrivna motorcykel, tutar och ryter "Vakna!". Jag sätter mig upp i sängen, möter min blick i spegeln för att konstatera att en ny finne har sällat sig till de sina, svullna ögon, en oroväckande dubbelhaka och att jag bör öppna ett sparkonto för ett framtida bröstlyft.

En fin början på en söndag, med andra ord.

Parisa

Dagens tanke

Är smält ost på något sätt annorlunda i näringssammansättningen än fast ost?

Parisa - jag äter varma mackor.

Kvällsmat



Två mackisar, låtsasyoghurt på soya, en banan, en minigurka, låtsasmjölk och vatten. Recept på framgång.

Parisa

Organiserad livsstil



Parisa - Jag lämnar ingenting åt slumpen, i alla tillstånd.

Teknikens under. Vem vet vad framtiden har i sitt sköte?



Parisa - Snart kommer man kunna måla schackfärg.

Kroppsbesmyckning

Det är alltfler i min närhet som skaffar tatueringar lite här och var på kroppen, i olika motiv. Det är monster, mytologiska gudar, sentimentala symboler, favoritdjur och. så. vidare.

Jag har funnit det perfekta motivet. Jag tänkte mig denna skönhet som en "trampstamp".



Parisa - Detta eller periodiska systemet.

Vägrar skriva "en tjej som tar för sig"

Ibland får jag höra att jag är dominant, för okänslig, arrogant och hård. Ibland tycker jag bara att jag är riktigt skön.



Parisa - Nej, jag är jättesnäll och gullig. Pajam är, btw, min tre år äldre bror.

Han har en egen bil. Och blå byxor.

Jag har börjat fundera en del på vad jag ska göra när jag har tagit studenten. Jag ska jobba ett år och sen har jag tänkt börja plugga. Det tar emot att tänka på vad jag ska välja för linje på universitet. I min situation just nu är det bästa jobb jag kan tänka mig att ha kassörska, vilket min pappa kallar "monotont och hjärnlöst". Samtidigt vill jag inte gå en flerårig utbildning för att tjäna 20-25 000 i månaden som mest. Då jobbar jag hellre med följande, trots att det innebär att byta ut en avancerad glödlampa.



Parisa - Jag missbrukade zoomen till det yttersta för att få till denna paparazzibild.

Ännu en nyck som borde ha varit kvar i dagboken

Jag satt i busskuren till 2:an i Slussen när ett tjejgäng anslöt sig. Dem skrattade och fnissade och viskade till varandra. På bänken, synbart försjunken i läsning av den mest menlösa tidningen Metro, satt jag och några meter ifrån mig står dem här tjejerna i en klunga av fyra-fem stycken. Sånt gäng som dem flesta ingår i men hatar när dem själva inte befinner sig i dem. Dem.

Jag får alltid för mig att det är mig dem skrattar åt. Jag blir arg och jag blir ledsen. Efteråt känner jag mig mest korkad och när jag har passerat det stadiet känner jag mig lättlurad över att jag manipulerade mig själv till att tro "Nej, varför skulle dem skratta åt mig?" när det, uppenbarligen, finns oändligt många anledningar till det.

Idag åkte jag förbi SoFofiket på Söder i en buss. Det är en filminspelning. Fikabord står uppe med kaffe och dylikt, stora lampor och skärmar osv för bästa möjliga ljus. "Tänk om vi ser någon kändis", säger jag och min något cyniske vän "Lycka till med det". Tror ni inte att Micke Persbrandt sitter därinne?

Jag blir så överdrivet hysterisk, hoppar upp och ner i sätet, skriker över hela bussen i falsett som bryts över i falsk ton och är så glad i hela kroppen. Över att jag har sett någon som jag känner igen från TV. Jag kan tänka mig att Persbrandt ofta ger upphov till den reaktionen hos tjejer, men det var inte det väsentliga. Medan mina vänner skrattade på ett hjärtligt sätt och försökte släta över mitt agerande började jag se mig om i bussen. Se om någon skulle.

Och jo. Där satt två tjejer och asgarvade och skrek och klappade i händerna och hela faderullanlej. Givetvis tror jag att dem skrattar åt mig, muttrar ett "Dem gör narr av mig" och skickar iväg the evil eye. Dem ser lite nervösa ut och jag tolkar det som om dem skäms. När vi går av bussen och en av tjejerna sneglar på mig när vi går av inser jag att jag inte är skrattretande - inte först och främst, iallafall - utan paranoid och egocentrisk. Så måste det vara.

Om vi nu behöver en etikett för det hela.

Parisa

Framgång har sina baksidor

En 40-årig känd artist misshandlade sin fru och en välkänd artist tvingade till sig sex i helgen. Det har vi läst om på löpsedlarna till de största tidningarna i Sverige. Jag skulle absolut inte köpa dem, jag läser löpsedlarna. Det är ganska svårt att undvika det, så det får stanna där.

Alla pratar om vilka det kan tänkas vara och förundras över hur vriden man måste vara om man kan göra något likande osv.

Google.

Sök på lite citat,gå in på Flashback en sväng och det hela blir plötsligt relativt uppenbart. Sant vet jag inte om det är, men de flesta detaljer klarläggs. Här följer en rad länkar som ni får koppla ihop efter egen förmåga.

"Kvinnomisshandlaren"
"Offret"

"Våldtäktsmannen"
"Våldtäktsmannen"

Det är sjukt att man inte ska kunna lita på medier som har så många läsare och därmed sånt stort inflytande.

Parisa

Äh, jag kommer hamna i helvetet ändå

Idag gjorde jag något som jag skäms väldigt mycket över. Jag satt i bilen och lyssnade på Ekot när reportern skulle berätta om en försvunnen flicka. Han berättade hur gammal hon är, hur hon ser ut, vad hon hade på sig, när hon försvann osv.

Allt var väldigt sorgligt och stämningen var låg. Sist av allt säger reportern:

"Minna har Downs syndrom och tycker om att gömma sig, vilket givetvis ger en del komplikationer."

Jag kunde inte hålla mig. Jag trodde att nyheterna var slut och att en sketch hade påbörjats. Jag intalar mig själv det. För att lätta mitt samvete över att jag tyckte Minnas preferens för att gömma sig var underhållande kikade jag ut genom fönstret och hoppades se henne sitta bakom någon buske i röd munkjacka.

Men teoretiskt sätt så kan det vara så att Minna kanske ser det hela som en rolig utflykt och kommer hem lagom till kvällsmaten. Det hoppas jag verkligen, för hennes och för min egen skull.

Parisa


Golden days



Jag tar det här som att ja, Clintan har varit ung.

Parisa - Är han inte lik Samanthas Smith Jerrod?

Men Clintans biceps är inte att leka med

Jag har just sett Broarna i Madison County.

Vilken skitfilm. Jag mår så dåligt och mina ögon är alldeles svullna efter att ha gråtit. Man borde göra som Hitler och bränna alla kopior på bål. Jag är så arg på Meryl Streep för att hon är en dum kärring och arg på Clintan för att han inte var mer envis, och för att han är så gammal. Har han någonsin varit ung? Google.


Dem borde inte få finnas.

Parisa - jag har redan haft min lilla hormonperiod, vad är det som händer?

Godnatt reader(s)

Klockan är snart tio i fyra. Här är lite bilder på mig så där helt apropå. Tagna inom ett dygn, har jag för mig. Ett litet bildspel i mänskligt förfall och fåfänga. Kul, va? Lite patetiskt också, men det är ju roligt.



Parisa - nu måste jag nog sova.

Livsfilosofi

"On your gravestone, they write when you were born and when you died separated by a dash. It's how you live that dash."

Tack Discovery.

Parisa - Its all about the bindesstreck.

Uppsala - Studentstad. Ett Låtsasställe. Som Älvsjö.



Idag åkte vi på en roadtrip till Uppsala, Stockholms skugga. Jag har nog varit där någon gång förut men då var jag inte lika elak som jag är nu.

Det jag lade märke till var att det är mycket cyklister, det gillar vi. De har ett Centrum, det var gulligt.
De har gatuunderhållare, men tyvärr hade dem bara tagit Upptåget och lämnat Drottninggatan och Gamla stan för en dag. De har en bäck och en del gamla hus.
De har en stor kyrka och en marknad. De har ett universitet.

De har bussar. De har ingen tunnelbana. Det kom jag tillbaka till flera gånger under dagen. De har cyklar, vi har cyklar och tunnelbana.

Parisa - Kanske ska man plugga i Uppsala om betygen skiter sig?

Vantarna tas fram ur förråden



Ni får ursäkta den sorgliga bildkvaliteten, men det är det som finns att bjuda på. Bortse från det.

Istället njuter vi av den här bilden - det som syns - och försöker tänka oss tillbaka till tider så heta att ekorrarna ansluter sig till oss och lägger sig platta i vår närhet på den relativt svala marken i Washington Square Park, Manhattan en julikväll medan kroppen studsar upp och ner av den våldsamma in- och utandningen.

Parisa - Tänk på det, och på hur långa meningar kan bli.

Hög välfärd - Överflöd

För 24 000 kronor kan man köpa 4 400 paket högenergikex för undernärda barn i utvecklingsländer.



Jag går tredje året på gymnasiet. Vi har ännu inte gått i skolan i en full månad efter sommarlovet och vad är vi strängt upptagna av? Vi bokar klassens studentskiva på en stor klubb vid Stureplan och ett dyrt, stort flak med enorm ljudanläggning.

Flaket hyr vi i 5 timmar, vi kommer att åka på det i 3 timmar och den totala kostnaden - den officiella kostnaden - är närmare 24 000 kronor. Ett flak för 60 personer. Då är inte kostnaden för middagen, skivan och slutskivan inräknad.

Idag är det den 13:e september. Vi tar studenten den 10:e juni, alltså om 9 månader. Det är som att investera i sin student och undvika att hoppa av, lite som att köpa barnvagnen så fort man får veta att man är gravid så att man inte ska ångra sig när de första hudsträckningarna börjar lysa vitt om höfterna. Nåt sånt.

Parisa - Det är säkert någon av oss som blir läkare. Det räcker som kompensation.

Oroväckande tecken


Hirschenkeller, Klubb Onsdag. 18 år i entrén, 19:- för en öl.

Det jag undrar är om den här tjejen känner den killen som posar bakom henne eller om de träffades först efter att han följt henne hem och tryckt ner henne i buskarna. Det känns som om han liknar någon, men det är något som saknas...



Parisa - Sanningen kan ligga i förklädnaden.

Herbal James...?

Kvällen ska avnjutas i grabbarnas anda. Vid god vigör och på bästa manér, givetvis. Idag är det torsdag, jag jobbar mig upp. Nästa gång är på måndag. Om man bortser från fredag och lördag, då.

Imorgon kommer skivan! En god anledning till att inte länsa kontot ikväll, med andra ord.

Parisa

Finns det prisutdelning?

"Det är lätt som en bit kaka"

"Det är inte min påse potatischips"

"Var där, eller var fyrkantig"

Signalerar världsvan, hipp svensk med förkärlek för ironi. Varför kom inte jag på det först?

 Parisa - Bak i dagen var jag mannen på sånt här.

Problemen växer på hög

"Behöver ni hjälp där inne?". Någon rör skynket lite snabbt.
"Nej!Nej! Det är lugnt!", och jag lyckas aldrig behålla lugnet. Hysterisk och skräckslagen och känner pulsen slå i pannan.
Finns det något obehagligare än att gå in i en hyfsat liten affär och bli förföljd av ett affärsbiträde som sen står och häckar utanför provrummet? Det kan vara ett bra argument att handla på HM, trots skitkvalitén. Där är det ingen som bryr sig. De skulle bli glada om du drog.

Man står halvnaken i ett litet utrymme med ett tygskynke eller en olåst dörr emellan sig och den ettriga, provisionssugne säljaren och man känner att svetten börjar rinna, technodunket som ska vara köpstimulerande ger huvudvärk och när man sen inte kan stå emot längre måste man utstå "hjälpen" av affärsbiträdet.

"Dem där sitter ju jättefint! Gud, vad snygg du är!", säger en liten Haninge-bo till mig när jag står där i 2 storlekar för små jeans och kvävs.

Behöver jag säga att jag inte köpte något?

Parisa - jag känner mig sugen på te.

Gröper ur min värdighet, kallas det för.

Jag söker jobb just nu för att jag tycker om att ha pengar, jag tycker inte så mycket om att tjäna pengar men jag tycker om att ha pengar till mitt förfogande för att spendera dem. Så ligger det till.

Jag är inte klar med gymnasiet och jag har inte haft så många meriterande arbeten. Jag får bara tag i skit. Jobb som vem som helst hade klarat av, helt enkelt.

Det mest troliga arbete som jag kan få tag i, i nuläget, stavas krokimodell.

Jag ska resa bort om en månad och lite extra pengar skulle sitta fint - Sangria! - just då och fram tills dess och efter det. Ska jag ringa dem?

Parisa

En urban saga

Häromdagen satte jag mig på ett tåg i en avlägsen ändstation av tunnelbanan. Folk är glest utspridda över vagnen, men de flesta sitter i den yttersta änden, där jag sitter. Vanligtvis måste man vänta ett tag tills det blir dags att åka men den här dagen hade jag tur och det är dags att åka.

Jag har alltid en bok att läsa eller musik att lyssna på när jag ska åka tåg, men den här gången blev jag utan. Så jag fick sitta där som de andra lallarna och försöka undvika att titta på någon - svennefasoner - genom att läsa de annonser som fanns att tillgå om och om igen. Det är inte ett tecken på att det var intressant, utan att det var ett tidsfördriv.

I 'fyran" till höger om mig sitter en 50-årig, sliten kärring som är för fet och märkbart alkoholist. Rakt framför mig sitter en spansktalande kvinna och hennes dotter och pratar lågt. Jag ser hur alkiskärringen glor på dem och då börjar jag ana att hon är lite smått galen. Hon visade sig vara just det, lite smått galen.

"Varför köper du inget fint till din dotter?! Om jag hade barn, åh vad glad jag skulle bli, skulle jag spendera alla mina pengar på barnen". Mamman förstår inte riktigt vad kvinnan säger men förstår att hon är fientlig mot henne. Just då suckar en tant högt och säger "Jag skulle bli glad om du höll käften, jävla kärring!".

Det hade kunnat bli en typisk situation där alla sitter tysta i varsin "fyra" och sneglar mot alkisen. Men alla brast ut i skratt över vad den här tanten sa och då tänkte jag att det är så jävla sällsynt. Att man på t-banan på något sätt har kontakt med de personer man reser med. Jag åker t-bana varje dag och man försöker alltid ignorera de andra på tåget, man leker upptagen genom att läsa av affischerna och man sitter där med sin bok, tidning eller iPod. Därför blir vi så obekväma när det plötsligt är för lite människor för att kunna dra sig undan.

I det där tåget var det en liten fest. Alla skrattade åt tanten och kärringen, "Jag är inte knäpp eller full! Jag dricker bara Ramlösa!", och när jag gick av log jag hela vägen hem.

Parisa - Fråga inte varför jag var i en ändstation.  


Finns det nåt bra på TV?

Idag var en dag då mångåriga äktenskap gick i kras, en dag då mamman fann sin dotter snortandes kokain, en dag då en fjortonårig flicka fick veta att hon är gravid, en dag då en soldatfru fick meddelandet om att hennes mans stupat. Idag tappade någon sitt leg, blev bestulen på pengar och någon stackare fick punka på sin cykel och fick gå hem.

Kort sagt en grå, äcklig, deprimerande dag. Imorgon är det måndag.

Parisa

Alla tar mina pengar, surt förvärvade pengar.

Att bli myndig innebär att ta ansvar och leva självständigt.

Not.

Det innebär att man är betalningsskyldig. De senaste dagarna har jag betalat uppemot 1000 kr i "myndig-relaterade"-frågor. Jag skulle ha hoppat precis innan, då hade jag fått ut det mesta.

Parisa - Mastercard eller Visa?

Jag vill ha en bebis

Jag är fortfarande förkyld och hängig, vilket jag firar genom att sova, kolla på TV och äta. Det roligaste jag gör just nu är att titta på små, små djur till salu. Jag talar till dem på gulligast möjliga vis och det räcker än så länge. Gott och väl.



Iallafall när dem ser ut så här. Dyllig dyllig!

Parisa

RSS 2.0