Pimpassparadise

Min pappa ska ha en middagsbjudning idag, ikväll, just nu. Min pappa bad mig ta hand om riset. För er som inte vet så är ris, för iranier och många fler, den största komponenten i en lyckad middag. Utan ris finns ingen middag, om riset är dåligt finns det inga gäster.

Jag såg alltså detta som en stor ära. Jag kände mig som Seth i "Superbad" när han, med hans ord, blev ansvarig för "The funness of the party" i.o.m. inhandlande av alkohol. Jag blev således ansvarig för the funnesss of the dinnerparty, i.o.m. tillagningen av det heliga riset. Jag lyssnade ordentligt (!) när min pappa högtidligt gick igenom instruktionerna för rismakeri om och om igen, så pedagogiskt han bara kan.

"Vattenytan ska vara ungefär en tredjedels finger ovanför risytan."

Han betonade ideligen de viktigaste detaljerna och framförallt, vilken tid processen skulle påbörjas, 16:15. Jag började då, efter fem minuters predikan, bli till mig själv igen och sa bestämt att jag klarar av det här och han kan sluta bete sig som om risprocessen i själva verket handlade om kärnvapen (han kan nämligen lite om sådant också).

16:15. Pappa ringer och påminner mig. Jaajaa, tänker jag och ska precis sätta igång när jag får för mig att kolla på My hands are bananas.

16:40. Jag hör en nyckel vridas om i låset och fryser till is inombords. Jag. Har. Glömt. Riset.
Jag ställer mig upp snabbt och ljudlöst och börjar fixa på diskbänken, som om jag fortfarande vore i förberedelsefasen och på väg att börja när som helst.

Pappa stiger in i köket. Han har fått märken på näsan efter sina solglasögon, vilket jag vanligtvis skulle påpeka direkt. Men inte nu.

Pappa är djupt besviken. Det är det första som slår mig när de där små ögonen vilar på mig. Han ser på mig som om han ser mig i ett nytt ljus, jag skulle lika gärna kunna stå där i köket och röka på eller injicera heroin. Han uttalar långsamt, som om det gjorde ont att säga det högt, "Har du inte börjat med riset?". Jag hade föredragit att han hade skrikit åt mig och svurit, det hade varit lättare att hantera. Jag svarar inte och han går iväg. Han kommer tillbaka någon sekund senare, som om han hade hoppats att det bara hade varit inbillning, att riset faktiskt stod och puttrade där i riskokaren och att hans enda dotter hade stått där med stolthet i ögonen istället för skam.

Han sätter igång med riset och jag håller mig undan. Nu är det riktigt farligt, "No sudden moves", tänker jag då jag börjar fixa med någonting en bit ifrån honom. Han mumlar och jag plockar bl.a. upp "Jag ringde ju, jag ringde ju och påminde henne".

Jag misslyckades med mitt uppdrag. Japansk harikiri?

Parisa