Pimpassparadise

Tung söndag. Jag vaknade och hade många planer för dagen, saker jag vill hinna med.

Men det tänker jag skita i. Nu är det säsongspremiär av Gossip Girl.

Även äldre barn njuter av sagor.

Parisa

En sida som Sara, 11, brukar vara inne på. Det finns kategorin "tjejspel". Tjejspelen är t.ex. Laga mat, Sköta barn, Välja kläder.

Killspelen, då? Alla andra spel. Action, Bilar osv.



Parisa - skicka arga mejl till spela.se

Jag går på en smal gata i stan. En hel hord av killar kommer gående. På långt håll ser det ut som om de går med armarna ihoplänkade, de går på rad. Tätt, tätt på rad.

När vi närmar oss varandra visar killarna ingen som helst antydan till att vilja flytta på sig. Plötsligt drömmer jag fram ett litet scenario.

Musik börjar spelas i bakgrunden. Sjuk musik, musik som spelas i butiker som säljer high fashion. Närbild på mig och på ledaren av killgänget. Vi ser grymma ut, vi kisar mot varandra som om vi vill undvika att få ökenvind i ögonen under en sandstorm. Ju närmare vi kommer varandra, desto mer ökar tempot i musiken. Den ökar tills den har blivit en parodi på sig själv.

Vi är som två olika bilar på en amerikansk landsväg, rusande mot varandra, med inga intentioner att vika undan för att undvika kollision. Spänningen är påtaglig och musiken dunkar i mina öron.

När det bara återstår några meter kvar till maktkampens klimax hoppar jag undan och trycker mig mot väggen för att göra mig så liten som möjligt. Jag förlorade den här gången och killarna fortsätter att slå skräck i gatuvandrare världen över, med länken som sin styrka.

Parisa

Jag gillar er, läsare. Vettigt folk.

Den enda gången jag har mottagit kommentarer som undergrävt min syn på er har rört ett inlägg gällande en ful katt. Lustigt, nog.

Parisa

Jag tittar på Kill Bill och filar lite på Paint. Jag har blivit jätteintresserad av redigering och har redan, efter ett par timmar gjort stora framsteg.

En 13-årig tjej sitter nonchalant på tunnelbanesätet så att hennes ben är riktade mot gången. Varje gång någon går förbi trycker de sig mot den andra sidan, där jag sitter.

Hon har rosa läppglans, tajta jeans och smutsiga skor. Hennes telefon ringer och hon svarar, hon hälsar på svenska. När hon har förstått vem det är som hon pratar med övergår hon direkt till engelska. Nypåstigna tittar nyfiket åt flickans håll, de tror att det  är något så exotiskt som en amerikan eller en engelsman på tåget.

Det hade varit en logisk slutsats, om det inte vore så att den talade engelskan var lika bra som engångsrakhyvlar på torr hud.

Flicka: This girl is, like, really fat, you know.

De pratar länge om den här stackars överviktiga flickan, hon och hennes imaginära vän. Efter ett tag anar jag, eller så är det jag som inbillar mig, att hon själv satt igång en ringsignal och låtsas svara. Helt osammanhängande skitsnack, jag vägrar tro att någon skulle sitta och lyssna på det, utöver mig själv. 13 år eller inte. Vore underbart om Crazy Frog började skräna mitt i "samtalet".

Det jobbiga låg i att framför den här flickan satt en väldigt fet kvinna. För varje gång som den här spinkiga lilla flickan med ett par hallonbåtar till bröst sa någonting i stil med "fat" - vilket var ofta - ryckte kvinnan till. Hon trodde att flickan valde att prata om "ugly and fat" just nu för att genera henne. Hon blev högröd i ansiktet och började göra försök i att dra igen sin kappa, för att dölja sitt mjuka överflöd.

Jag då? Jag satt mest och tittade på. De lade inte märke till mig. Jag lägger märke till allt.

Parisa - återigen, patetisk. Ska vi ha en hel dag tillägnad kommunaltrafik?

Ligger och tittar på Bodyguard, det måste vara den tionde gången. Det spelar absolut ingen roll, hur många gånger jag ser den filmen. Det slutar alltid i en orgie av gåshud, småtårar, fånleenden och slutligen brutal ilska. Aldrig kan jag förbereda mig för slutet, jag förtränger det gång efter gång.

Med de orden säger vi godnatt, gott folk. Imorgon vaknar vi till en bättre dag, mer specifikt en fredag.

Parisa - er nya mentala coach.