Pimpassparadise

Jag har spenderat den större delen av dagen med att ligga på soffan, äta auberginesallad och kolla på OS. Det tar alltid emot att bara slappa en dag när man ser att det är hyfsat fint väder utanför fönstret, men jag kom ut en stund på kvällen, passa på! Passa på!

Jag kan inte tänka mig att någon skulle ogilla att kolla på OS, varesig personen gillar sport eller inte. Det är ju roligt! Man får se ganska mycket backstage, när tränaren står och skriker i den tävlandes ansikte eller kanske när en liten kines sitter och försöker gömma sina tårar (de är robotar). Jag är väldigt imponerad av alla sporter, de här människorna har säkert tränat i tio år och tänk att få höra att man är bäst i världen på någonting, att slå ett rekord, få en medalj eller bara sitta på läktaren och kolla på två smygbögar "brottas" i trikåer. Jag hatar när någon gör någonting utav ovanstående ting och reagerar svagt, diskret. Dem kanske aldrig får chansen att uppnå samma sak igen, skrik! Gråt! Näcka! Speciellt simmarpojkarna, de där små byxorna är bara till för att jävlas.

Viktlyftning är kul. Någon tränar intensivt i flera månader för en minut inför åskådare. Att gå fram mot flaket, pudra händerna, fatta tag om en stång, lyfta något, hålla det uppe och släppa det. Sen ska man buga/vinka - öst/väst - eller ryta till och vagga fram och tänka att "Men vafan, mina lårmuskler gör att jag bara kan ha kjol eller trikåer men brudarna hemma i Azerbaijan blir impade", det är ju fint. Det var en kille som man fick följa från omklädningsrummet och kamerans närvaro var inte det bästa för hans koncentration. Han sprang och hoppade om vartannat, vinkade hem till mamma i Georgien, stod och skrek lite med tränaren som om och om och om igen slog honom på skinkorna så att han skrek till och gick ut på flaket med det största leendet för att misslyckas från start. Vikterna lyftes aldrig från golvet. Hans tränare gick iväg. Och jag skrattade.

Parisa - jag borde aldrig ha slutat på friidrotten.