Pimpassparadise

Magdalena Ribbing, hyfskärring på DN Söndag, skrev igår att "Att komma för sent är att stjäla någons tid" i sin kolumn. Jag är ofta sen. Men det finns sen och det finns väldigt sen och det finns..jättesen. Jag kommer sällan mer än tio minuter försent. Då snackar jag om att möta någon eller komma i tid till första lektionen.

Jag kommer ihåg en gång när jag skulle möta Madelene vid Hötorget i stan för att vi skulle på nattbio, med öppna platser. Jag hade biljetterna. Den kvällen var jag hemma hos min mamma som bodde i Vårberg och jag kommer ihåg att jag låg och slumrade på soffan, vilket i sig är ganska konstigt eftersom det ständigt är galna skrik och spring i det sällskapet. Efter ett tag frågar jag syrran hur mycket klockan är och jag inser att jag borde ha åkt för tio minuter sen, nästa tåg går om några minuter. Då blir man riktigt effektiv.

Jag hoppar upp, springer ut i hallen, plockar på mig nycklar, mobil, pengar, biljetter och springer ner till stationen. Tåget går. Jag ska ringa Madde men mobilen är död, inget batteri. Att mitt batteri är dött är för vanligt, att folk fortfarande har förtroende nog att ringa mig förvånar mig. Så när jag kommer fram en halvtimme senare har Madelene stått ensam, utan att veta om jag faktiskt kommer eller inte när folk, däribland vänner, kommit och gått glada mot bion för att ta sina platser.
Vi fick bra platser, satt vakna natten igenom och tittade på tre filmer. Vi åkte till skolan på morgonen, pigga och glada, för att njuta av två timmars föreläsning i historia. Det blev bra till slut men när jag tänker på det här skäms jag. Imorrn sätter jag klockan en timme tidigare. Nej. En halvtimme.

Parisa - Jag kom ihåg biljetterna, iallafall.