Det var The Hilton
Jag har aldrig varit gladare än vad jag är nu över att sitta i min soffa, i mitt vardagsrum med min laptop i knät. För två timmar sen trodde jag - något överdrivet kan jag känna så här i efterhand - att jag aldrig skulle komma hem igen och att jag att jag skulle dö.
Jag cyklade Götgatsbacken ner och passerade infarten till Hilton Hotel och skulle just visa upp mitt finaste finger när cykelvägen svängde, vilket inte jag gjorde. Det var inte någon speciellt utsatt situation till att börja med, jag hade lätt kunnat hoppa av och gå på som vanligt, om det inte vore för att jag stelnade till. Jag hörde ett klick i vänster knä och jag visste att jag var körd. Det som följde därpå kommer jag ihåg kändes som om jag såg mig själv ovanifrån. Jag hade inte ont direkt efter att jag föll, jag låg och blundade ett tag och hoppades på att, när jag öppnade ögonen, det hade gått förbi obemärkt.
Jag får ofta panik i utsatta situationer. T.e.x. när jag spelar fotboll och har bollen när det kommer någon mot mig så blir jag skitnervös, av ingen speciell anledning egentligen, och gör någonting riktigt korkat. Ungefär som idag, alltså.
Men jag föll ganska illa, det där klicket i vänster knä betydde att mitt knä var böjt inåt benet och när jag föll, fick knät ta emot all min härliga vikt. Aj. Jag låg och svor med stängda ögon ett bra tag, jag ville inte möta den totala förnedringen. Men det kom fram två jättesnälla tjejer - jag försöker att inte tänka på de som måste ha gått förbi - som hjälpte mig upp och ledde mig till cykelpumpen som jag satt på under fina tjugo minuter.Andreas Johnson gick förbi, btw. Jag mådde illa och det kändes som om jag hade spya upp i strupen. Efter att ha samlat mig en stund och försökt få hjärtat att sluta pulsa cyklade jag hem på det högra benet och lät det vänstra fungera som tyngd.
Så här i efterhand är jag riktigt stolt över att jag inte bara stannade någon polis eller ringde pappa och tvingade honom att komma och hämta mig. En resa som brukar ta 15 minuter tog istället en timme, i kraftig skur och motvind. Nu tänker jag bara kolla på tennisen, äta middag och gå och lägga mig. Fyfan.
Parisa
