Pimpassparadise

Paranoia är ett sjukligt tillstånd av överdriven misstänksamhet.

Överdriven misstänksamhet? Vart går gränsen?

När jag är ensam hemma brukar jag stänga dörrarna till alla andra rum och låsa in mig i mitt rum med en kökskniv och en hammare. På riktigt.

Annars hör jag småljud hela tiden som jag, på fullaste allvar, tror är ljud från en yxmördare eller inbrottstjuv. När jag går in i badrummet tänder jag lampan innan jag går in och så drar jag undan duschdraperiet riktigt snabbt för att se om det står någon där. På natten är det ändå värst. Om jag ska ut på en tur så kutar jag. Som om jag har någon precis bakom mig som försöker få tag i mig.

Jag är inte så rädd för vad de ska göra med mig när de väl har fått tag i mig, vad det nu kan vara. Utan det är själva överraskningen som jag tycker är överjävlig.

Tänk er att ni vaknar och någon har sitt ansikte tätt intill ert och stirrar på er. Är inte det en äcklig tanke? Det konstiga är att det aldrig har hänt någonting som kan göra min oro befogad. Inga dödshot eller inbrottstjuvar. En gång var det en kvinna som sprang in i vår lägenhet, sa "Karin, det är bara jag!", sprang in i vårt badrum och använde vår toalett. Pappa blev skiträdd och stod i hallen med ett basebollträ (!) som han la undan efter ett tag. Vid något läge måste hon ha insett att hon gått fel - fyfan vad pinsamt - och kommit ut. Hon spolade inte. Vi låser alltid vår dörr nuförtiden.

Parisa - En gång sa någon till mig att aliens äter upp mig om jag inte sover under täcket.