Förlåt för det högst ointressanta och ytliga skitsnacket

I min mammas badrum står en våg. Hos min pappa, där jag oftast bor, finns ingen våg överhuvudtaget. Varje dag hos min mamma går jag förbi den här vågen. Jag ser den men jag låtsas som om den inte finns. Man ska ju väga sig på morron efter första toabesöket har jag fått höra så jag har använt det som ursäkt eller att kläderna väger för mycket för att ge ett rättvist resultat. Förnekande..?

Men idag var det dags. Det var jag vs den där skivan som snurrar snabbt, snabbt. Jag stod och vägde på ena benet ett tag och vågade inte riktigt stå stilla. Men min treåriga lillebror, som fick mig att ställa mig på skiten från första början, blev sur och höll fast mig. Jag vägrade titta och bad honom kolla. Då tittade han på mig som om jag var dum i huvudet och "Hallååå?! Är du dum eller, jag är bara tre år? Tror du att jag är stor och kan läsa?"

Jobbigt att min lillebror har börjat äga mig i våra diskussioner, redan.

Hursomhaver, jag kunde inte undgå den höga placeringen på den runda skivan under mina fötter. Det var.... väldigt mycket. Mjukisbyxorna börjar bli för små. Det är liksom gränsen. Då vet man att det är illa.

Jag åker till New York om två veckor. Det här håller inte. Jag kan inte åka dit, äta hotellfrukost, komma tillbaka och väga mer då än vad jag gör nu. Det håller inte. Då kommer jag känna av social fobi och sitta inne resten av sommaren.

Lösning: Självsvält de närmaste två veckorna för att, efter min resa, inte slå toppnoteringen i denna 17- snart 18-åriga flickans liv.

Parisa - Idag kommer Milla hem!

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0