Ena pumor

Pendeltåg mot Sollentuna, Märsta. 16:47.

En liten flicka går gången upp och får fram "Vill ni köpa en vattendroppe för 25 kronor?" i ett andetag och ser ut att helst vilja hoppa ner på spåret. Hon möter ingens blick och springer nästan fram.

Jag sliter mig ifrån min bok, Svindlande höjder, och tror att hon sa att det kostade 5 kronor. Jag är snål och har bara pappas växelpengar klirrandes i fickan, så en förlust av fem kronor kan jag klara av.

Jag frågar "Hur mycket kostade det, sa du?", men flickan är redan långt borta. Men! Direkt rycker sju tanter (som tydligen har bättre hörsel än vad jag har) till och säger i kör "Hon sa 25!". Medvetna om den gemensamma förlusten i tävlingen att vara den första att rädda mig i nöden fnittrar de till, återigen i kör. 

Jag tänker att de här sju tanterna, som sitter på olika platser i tåget (TÄNK om de skulle sitta bredvid någon när det finns en ledig, ensam plats!) säkert skulle behöva en hobby eller en bästa vän. Någonting som kan göra dem lite exalterade på regelbunden basis, så att de ska slippa ta ut alla sina sociala reserver på ett svettigt tåg till oändligheten.

Parisa

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0