Latte är ju ändå inte gott.
Jag sitter och dricker en dubbel espresso i Vasaparken och har det allmänt mysigt, en blondin springer förbi för tionde gången med plastbröst som inte skumpar och antalet lattemammor går inte att räkna, det är bortom min förmåga.
Mitt i neutraliteten får jag syn på en treårig pojke med überblont, tunt hår, mini-converse och jag sitter och tänker på hur gullig han är. Jag blir otroligt larvig när jag får syn på småbarn, jag kan börja gråta eller fnittra hysteriskt. Men så klättrar ungen upp på ett smalt trappräcke. Jag rycker till och börja, dramatiskt, söka med blicken efter någon mamma som kanske sneglar lite åt barnets håll då och då och sedan återupptar sitt ihärdiga drickande.
Till slut får jag syn på en, tillika überblond kvinna som ibland tittar åt ungens håll. Jag väger mellan pedofil/mamma (vet inte var jag själv skulle hamna enligt den uppdelningen) men bestämmer att det är mamman. Hon sitter ungefär 30 m ifrån och jag förväntar mig att hon ska kuta fram till ungen och dra bort stackarn vilket jag själv skulle ha gjort, hysterisk som jag är. Men hon sitter kvar med sina tjejkompisar och de fortsätter att prata om sina sladdriga muffar. Bryr hon sig inte?
Efter att ha burit på sitt barn i 9 månader med allt vad det innebär (illamående, hudsträckningar, 40kilosviktuppgång osv. ) och sedan tryckt ut en klump med proportionellt enormt huvud och fyra lemmar i upp till 40 timmar och efter att ha stått ut med sömnlösa nätter, oändligt skrikande och självuppoffring till max - pust - så skiter hon i ungen. Om han skulle ha ramlat, vilket var nära ibland, skulle han spräckt skallen och det hade funnits ostimulerad hjärnsubstans all over the place. Men, (och följande är min treåriga lillebrors favoritord) och?!
Parisa - vill också ha en bebis och är dokumenterat paranoid
Mitt i neutraliteten får jag syn på en treårig pojke med überblont, tunt hår, mini-converse och jag sitter och tänker på hur gullig han är. Jag blir otroligt larvig när jag får syn på småbarn, jag kan börja gråta eller fnittra hysteriskt. Men så klättrar ungen upp på ett smalt trappräcke. Jag rycker till och börja, dramatiskt, söka med blicken efter någon mamma som kanske sneglar lite åt barnets håll då och då och sedan återupptar sitt ihärdiga drickande.
Till slut får jag syn på en, tillika überblond kvinna som ibland tittar åt ungens håll. Jag väger mellan pedofil/mamma (vet inte var jag själv skulle hamna enligt den uppdelningen) men bestämmer att det är mamman. Hon sitter ungefär 30 m ifrån och jag förväntar mig att hon ska kuta fram till ungen och dra bort stackarn vilket jag själv skulle ha gjort, hysterisk som jag är. Men hon sitter kvar med sina tjejkompisar och de fortsätter att prata om sina sladdriga muffar. Bryr hon sig inte?
Efter att ha burit på sitt barn i 9 månader med allt vad det innebär (illamående, hudsträckningar, 40kilosviktuppgång osv. ) och sedan tryckt ut en klump med proportionellt enormt huvud och fyra lemmar i upp till 40 timmar och efter att ha stått ut med sömnlösa nätter, oändligt skrikande och självuppoffring till max - pust - så skiter hon i ungen. Om han skulle ha ramlat, vilket var nära ibland, skulle han spräckt skallen och det hade funnits ostimulerad hjärnsubstans all over the place. Men, (och följande är min treåriga lillebrors favoritord) och?!
Parisa - vill också ha en bebis och är dokumenterat paranoid
Kommentarer
Trackback
