Pimpassparadise

Jag går på en smal gata i stan. En hel hord av killar kommer gående. På långt håll ser det ut som om de går med armarna ihoplänkade, de går på rad. Tätt, tätt på rad.

När vi närmar oss varandra visar killarna ingen som helst antydan till att vilja flytta på sig. Plötsligt drömmer jag fram ett litet scenario.

Musik börjar spelas i bakgrunden. Sjuk musik, musik som spelas i butiker som säljer high fashion. Närbild på mig och på ledaren av killgänget. Vi ser grymma ut, vi kisar mot varandra som om vi vill undvika att få ökenvind i ögonen under en sandstorm. Ju närmare vi kommer varandra, desto mer ökar tempot i musiken. Den ökar tills den har blivit en parodi på sig själv.

Vi är som två olika bilar på en amerikansk landsväg, rusande mot varandra, med inga intentioner att vika undan för att undvika kollision. Spänningen är påtaglig och musiken dunkar i mina öron.

När det bara återstår några meter kvar till maktkampens klimax hoppar jag undan och trycker mig mot väggen för att göra mig så liten som möjligt. Jag förlorade den här gången och killarna fortsätter att slå skräck i gatuvandrare världen över, med länken som sin styrka.

Parisa