Pimpassparadise

En 13-årig tjej sitter nonchalant på tunnelbanesätet så att hennes ben är riktade mot gången. Varje gång någon går förbi trycker de sig mot den andra sidan, där jag sitter.

Hon har rosa läppglans, tajta jeans och smutsiga skor. Hennes telefon ringer och hon svarar, hon hälsar på svenska. När hon har förstått vem det är som hon pratar med övergår hon direkt till engelska. Nypåstigna tittar nyfiket åt flickans håll, de tror att det  är något så exotiskt som en amerikan eller en engelsman på tåget.

Det hade varit en logisk slutsats, om det inte vore så att den talade engelskan var lika bra som engångsrakhyvlar på torr hud.

Flicka: This girl is, like, really fat, you know.

De pratar länge om den här stackars överviktiga flickan, hon och hennes imaginära vän. Efter ett tag anar jag, eller så är det jag som inbillar mig, att hon själv satt igång en ringsignal och låtsas svara. Helt osammanhängande skitsnack, jag vägrar tro att någon skulle sitta och lyssna på det, utöver mig själv. 13 år eller inte. Vore underbart om Crazy Frog började skräna mitt i "samtalet".

Det jobbiga låg i att framför den här flickan satt en väldigt fet kvinna. För varje gång som den här spinkiga lilla flickan med ett par hallonbåtar till bröst sa någonting i stil med "fat" - vilket var ofta - ryckte kvinnan till. Hon trodde att flickan valde att prata om "ugly and fat" just nu för att genera henne. Hon blev högröd i ansiktet och började göra försök i att dra igen sin kappa, för att dölja sitt mjuka överflöd.

Jag då? Jag satt mest och tittade på. De lade inte märke till mig. Jag lägger märke till allt.

Parisa - återigen, patetisk. Ska vi ha en hel dag tillägnad kommunaltrafik?