Det är någonting med kommunaltrafiken
Hältramparen: Oj.
Parisa: Förlåt!
Vänta. Va? Vem var det som sa vad? Bad jag om ursäkt över att min häl var för långsam eller för hela min patetiska existens?
Avsaknaden av en ursäkt måste ha fått mig att be hältramparen om ursäkt. Eller är jag en toffel? Jag måste begrunda vem jag är något närmare, jag återkommer med svar.
Parisa
Jag trampade en kvinna på hälen för några dagar sen, varpå hon gav ifrån sig ett riktigt dramatenskrik. Jag blev så förvånad att jag glömde säga förlåt. Då fnyste hon till "du kan väl be om ursäkt åtminstone", men jag stod bara där stum och dum av förvåning.
Efteråt tänkte jag, ska man BEHÖVA be om ursäkt? det är ju inte direkt medvetet. Befinner man sig på offentliga ställen med mycket folk får man nästan vara beredd på att det KAN hända... annars får man väl införa en regel om en halvmeters distans som alla måste följa! Det vore väl härligt svensk!!
Samtidigt är det jävligt svennebanan att säga "Oj" när man trampar nån på hälen!
Ber jämt om ursäkt när någon trampar mig på hälen, eller går in i mig. "Oj, förlåt", säger jag, och sedan skäms jag, och skyndar därifrån, som om jag vore helt dum i huvudet.
På samma tema: Varför säger alltid kassörskorna "Varsågod" när de ger tillbaks mina pengar?
