Ännu en nyck som borde ha varit kvar i dagboken
Jag satt i busskuren till 2:an i Slussen när ett tjejgäng anslöt sig. Dem skrattade och fnissade och viskade till varandra. På bänken, synbart försjunken i läsning av den mest menlösa tidningen Metro, satt jag och några meter ifrån mig står dem här tjejerna i en klunga av fyra-fem stycken. Sånt gäng som dem flesta ingår i men hatar när dem själva inte befinner sig i dem. Dem.
Jag får alltid för mig att det är mig dem skrattar åt. Jag blir arg och jag blir ledsen. Efteråt känner jag mig mest korkad och när jag har passerat det stadiet känner jag mig lättlurad över att jag manipulerade mig själv till att tro "Nej, varför skulle dem skratta åt mig?" när det, uppenbarligen, finns oändligt många anledningar till det.
Idag åkte jag förbi SoFofiket på Söder i en buss. Det är en filminspelning. Fikabord står uppe med kaffe och dylikt, stora lampor och skärmar osv för bästa möjliga ljus. "Tänk om vi ser någon kändis", säger jag och min något cyniske vän "Lycka till med det". Tror ni inte att Micke Persbrandt sitter därinne?
Jag blir så överdrivet hysterisk, hoppar upp och ner i sätet, skriker över hela bussen i falsett som bryts över i falsk ton och är så glad i hela kroppen. Över att jag har sett någon som jag känner igen från TV. Jag kan tänka mig att Persbrandt ofta ger upphov till den reaktionen hos tjejer, men det var inte det väsentliga. Medan mina vänner skrattade på ett hjärtligt sätt och försökte släta över mitt agerande började jag se mig om i bussen. Se om någon skulle.
Och jo. Där satt två tjejer och asgarvade och skrek och klappade i händerna och hela faderullanlej. Givetvis tror jag att dem skrattar åt mig, muttrar ett "Dem gör narr av mig" och skickar iväg the evil eye. Dem ser lite nervösa ut och jag tolkar det som om dem skäms. När vi går av bussen och en av tjejerna sneglar på mig när vi går av inser jag att jag inte är skrattretande - inte först och främst, iallafall - utan paranoid och egocentrisk. Så måste det vara.
Om vi nu behöver en etikett för det hela.
Parisa
Jag får alltid för mig att det är mig dem skrattar åt. Jag blir arg och jag blir ledsen. Efteråt känner jag mig mest korkad och när jag har passerat det stadiet känner jag mig lättlurad över att jag manipulerade mig själv till att tro "Nej, varför skulle dem skratta åt mig?" när det, uppenbarligen, finns oändligt många anledningar till det.
Idag åkte jag förbi SoFofiket på Söder i en buss. Det är en filminspelning. Fikabord står uppe med kaffe och dylikt, stora lampor och skärmar osv för bästa möjliga ljus. "Tänk om vi ser någon kändis", säger jag och min något cyniske vän "Lycka till med det". Tror ni inte att Micke Persbrandt sitter därinne?
Jag blir så överdrivet hysterisk, hoppar upp och ner i sätet, skriker över hela bussen i falsett som bryts över i falsk ton och är så glad i hela kroppen. Över att jag har sett någon som jag känner igen från TV. Jag kan tänka mig att Persbrandt ofta ger upphov till den reaktionen hos tjejer, men det var inte det väsentliga. Medan mina vänner skrattade på ett hjärtligt sätt och försökte släta över mitt agerande började jag se mig om i bussen. Se om någon skulle.
Och jo. Där satt två tjejer och asgarvade och skrek och klappade i händerna och hela faderullanlej. Givetvis tror jag att dem skrattar åt mig, muttrar ett "Dem gör narr av mig" och skickar iväg the evil eye. Dem ser lite nervösa ut och jag tolkar det som om dem skäms. När vi går av bussen och en av tjejerna sneglar på mig när vi går av inser jag att jag inte är skrattretande - inte först och främst, iallafall - utan paranoid och egocentrisk. Så måste det vara.
Om vi nu behöver en etikett för det hela.
Parisa
Kommentarer
Postat av: claes
1. Grym blog, Schulman har helt rätt
2. ..var bara tvungen, dem/de användningen i det här inlägget stör lite, det tar bort fokus från det du skriver (dem = dativ, åt dem, till dem, de=ackusativ , de gör, de hörs etc.)
Keep on truckin'!
Trackback
