Jag som tyckte att mina tår var fula
Parisa
HBT - Guldlamé
Ett par byxor i guldlamé. En tröja med mönster i guldglitter. Brunt hår sprayat med glitterspray. Glitterögonskugga. Silverskor med glitter. Hjärtan påmålade med bläck på armarna. Läppglans i rosa nyans. En svart remväska med döskallar.
Det måste ha varit någon som försökte bryta trenden, farfar kanske, och gav den här lilla killen en remväska i svart skinn. You mustn't fight it! Han har skapat sig en personlig stil som sticker ut. Själv sitter man där i svarta leggings, svarta shorts, tröja, skärp. Hur kul är det?
Man kunde för några dagar sedan läsa om hur en 12-årig flicka har beviljats könsbyte. En flicka i den åldern är, enligt mig, inte i rätt tillstånd för att besluta i någonting så livsomvälvande. Ingen vet vem dem egentligen är, vad de vill när de är 12 år vilket kan vara förvirrande. Nu menar inte jag på att könsbyte är någonting dåligt, för vissa kan det vara den perfekta lösningen, men 12 år?!
Hon kanske anser sig vara annorlunda. Men det behöver inte innebära att hon ska ändra på den hon är. Liksom bara för att killen i guldlamé klär sig på ett visst sätt så behöver inte det betyda inte det att han är en blivande fjolla eller transa. Han kanske bara är nästa Marc Jacobs.
Parisa
Korsord!
Är fjortis? Åtta bokstäver...?
MADELENE!
Parisa
Osmickrande
Om jag inte hade sett de fula skyltdockorna så hade jag för evigt trott att detta var en dressingsbutik.
Parisa
Rågrussin, 3:90 styck.
Har varit slut i tre dagar. Vad är det för girig jävel som snor åt sig varenda fralla? Glöm att jag tar en äcklig källarfranska, en rågrussin om dagen är bra för magen.
Parisa
Hon har ju en fin benstomme
Åhlens har mycket pengar. Kan ni föreställa er hur många bilder som togs för att utgöra det urval som bilderna ovan valts ut ur? Otroligt många. Varför väljer man då de här två? Vad försöker den här tjejen säga oss? Vill hon få in lite Hamlet-referenser med korkskruven? Vill hon se plågad ut för att sända ut ett hemligt budskap, t.ex. "Handla inte på Åhlens?". Eller leker hon plågad konstnärssjäl för att inbilla sig att hon leder ett högst konstnärligt och respektabelt yrke som inte alls handlar om att se snygg ut inför en kamera? Kan hon inte stänga munnen?
Jag vet inte. Helt onödigt att tänka på sån här skit.
Parisa
Min absoluta stilförebild
Coolaste tanten någonsin.
Parisa
Fjortis-Parisa finns också i något hörn
Aggro-Parisa, blev jag kallad idag. Ack, vilket missförstånd. Det är ju Psycho-Parisa!
Kolla vilka vita tänder.
Parisa
Min mamma, min hjälte
Här har min moder varit i farten bland kommentarerna.
"Hej! Vill bara förtydliga mitt utbrott på granen i bilen. Jag såg granen i ögonvrån och trodde jag höll på att köra över någon stackare, dessutom så svär jag inte så mycket (hoppas jag). Mycket underhållande blogg, kunde knappt slita mig.
Arabens mamma som inte är en arab, vilket hennes pappa inte heller är, utan en tvättäkta perser med rötter ända ifrån profeten Mohammed, själv är jag bara en mamma..."
Jag tycker att hon har en poäng där, tack kära mor.
Parisa
Inga konstigheter
Parisa
We know fashion
Jag och Madelene var och shoppade tillsammans för ett tag sedan. Ovan ser ni några plagg som vi tänkte skulle bli säkra kort inför vår/sommar 08. Jag chansade lite och köpte någonting lite udda. Jag älskar det, men Madde var lite osäker.
Jag menar, vilket mönster! Vilken form!
Parisa
Par i brats
Millz with the skillz
Parisa
Fortsätter på HBT-temat
Jag sitter på 3:an och är på väg till skolan och ska just hiva upp boken ur väskan när jag får syn på något än mer intressant än Svindlande höjder (ja, jag läser fortfarande den). Det sitter en transa på drygt 70 år framför mig. Vilken syn.
Jag har ingenting emot HBT-personer men det här är väl ändå lite pinsamt. Jag menar, det finns ju bra och mindre bra transor. Det här är nog, en mindre bra transa.
Parisa
Hittar inte min tandborste
Det blir väl så här för alla ibland?
Parisa
Uptown girl
Han är turre, med höknäsa och allt (vill ni ha exempelbild? jag kan fixa) och verkar vara verkligt upphetsad över att få vistas i den här tjejens närhet. Att han sedan får se henne äta lunch, höra på hennes historier om vilken kille hon ångrar sig över efter helgens bravader och sitta så pass nära, är overkligt.
Tjejen äter frallan med bestick. Jag är ledsen, men du lurar ingen. Inte någon. Inte ens turren.
Parisa
Summa summarum
I'm coming out!
Jag gick ut ur porten och lämnade huset. När jag skulle börja gå mot t-banan såg jag en pojke i 12-årsåldern i ögonvrån. Han småsprang, han liksom sprang och gick samtidigt. Bråttom till skolan, var den första tanke som slog mig, eftersom det oftast är det som kan få undertecknad att springa.
När jag har gått 10 meter ser jag en pojke, min granne, springa ut ur sin port. Han kanske också har bråttom till skolan, tänker jag. Men han ser så förväntansfull och lycklig ut så det kan knappast vara fallet. Han tittar på någonting som rör sig bakom mig, ser rakt igenom mig. Fine by me, 12-åringar är inte min grej.
När jag ser den halvt springande, halvt gående 12-årige pojken skynda sigfram till den förväntansfulle, även han 12-årige pojken slår det mig. De är kära. På riktigt, alltså. Gulligt.
Parisa
Kladdkakan
När det började ljusna igår/imorse bestämde vi oss för att dra oss hemåt. Efter mycket om och men beslöt vi oss för att slagga chez moi, kanske för att jag bodde tvärs över gatan från festligheterna. När vi har gått en bit börjar vi prata om den kladdkaka vi skymtade på stället, men som ingen av oss hade fått äran att avnjuta.
Jag blir plötsligt ivrig i att få tag i den här kladdkakan och försöker få någon av mina vänner att springa tillbaka och norpa den men det slutar, givetvis, med att det är jag som får springa upp och hämta den.
Eftersom vi inte hade inhandlat kakan i fråga och inte heller personligen kände personen som utfört detta hjältedåd så var det lite känsligt det här, att ta sig in i ett rum (skulle skriva fullt med människor, men det hade varit en grov lögn) och sedan på något subtilt sätt lyckas få med sig en stor mängd kladdkaka med tillhörande grädde.
Med ovanstående i tankarna gick jag in, rakt mot kladdisen utan att fästa blicken på någon, hivade upp återstoden av kakan (vilket var mycket), placerade en ansenlig mängd grädde på sidan (jag gillar inte grädde, men my friends do) och gick sedan raka vägen ut.
Kruxet bestod då i att på utvägen inte attrahera några illvilliga blickar och kommentarer då detta faktiskt är människor som jag tänker hålla en bra relation med.
"Lite färdproviant, bara."
Haha, skratt, skratt, gonatt. Total extas bland de närvarande ur Järngänget. vid konsumtionen av stöldgodset. Tack Mange, fyll gärna år snart igen.
Parisa
En iraniers största rädsla
Min pappa ska ha en middagsbjudning idag, ikväll, just nu. Min pappa bad mig ta hand om riset. För er som inte vet så är ris, för iranier och många fler, den största komponenten i en lyckad middag. Utan ris finns ingen middag, om riset är dåligt finns det inga gäster.
Jag såg alltså detta som en stor ära. Jag kände mig som Seth i "Superbad" när han, med hans ord, blev ansvarig för "The funness of the party" i.o.m. inhandlande av alkohol. Jag blev således ansvarig för the funnesss of the dinnerparty, i.o.m. tillagningen av det heliga riset. Jag lyssnade ordentligt (!) när min pappa högtidligt gick igenom instruktionerna för rismakeri om och om igen, så pedagogiskt han bara kan.
"Vattenytan ska vara ungefär en tredjedels finger ovanför risytan."
Han betonade ideligen de viktigaste detaljerna och framförallt, vilken tid processen skulle påbörjas, 16:15. Jag började då, efter fem minuters predikan, bli till mig själv igen och sa bestämt att jag klarar av det här och han kan sluta bete sig som om risprocessen i själva verket handlade om kärnvapen (han kan nämligen lite om sådant också).
16:15. Pappa ringer och påminner mig. Jaajaa, tänker jag och ska precis sätta igång när jag får för mig att kolla på My hands are bananas.
16:40. Jag hör en nyckel vridas om i låset och fryser till is inombords. Jag. Har. Glömt. Riset.
Jag ställer mig upp snabbt och ljudlöst och börjar fixa på diskbänken, som om jag fortfarande vore i förberedelsefasen och på väg att börja när som helst.
Pappa stiger in i köket. Han har fått märken på näsan efter sina solglasögon, vilket jag vanligtvis skulle påpeka direkt. Men inte nu.
Pappa är djupt besviken. Det är det första som slår mig när de där små ögonen vilar på mig. Han ser på mig som om han ser mig i ett nytt ljus, jag skulle lika gärna kunna stå där i köket och röka på eller injicera heroin. Han uttalar långsamt, som om det gjorde ont att säga det högt, "Har du inte börjat med riset?". Jag hade föredragit att han hade skrikit åt mig och svurit, det hade varit lättare att hantera. Jag svarar inte och han går iväg. Han kommer tillbaka någon sekund senare, som om han hade hoppats att det bara hade varit inbillning, att riset faktiskt stod och puttrade där i riskokaren och att hans enda dotter hade stått där med stolthet i ögonen istället för skam.
Han sätter igång med riset och jag håller mig undan. Nu är det riktigt farligt, "No sudden moves", tänker jag då jag börjar fixa med någonting en bit ifrån honom. Han mumlar och jag plockar bl.a. upp "Jag ringde ju, jag ringde ju och påminde henne".
Jag misslyckades med mitt uppdrag. Japansk harikiri?
Parisa
Det sitter en häxa där uppe, mamma!
Folk sitter på sina balkonger och njuter av solskenet. Vissa har vågat sig ut och sitter på någon bänk med bleka ben iförda jeansshorts som borde ha kasserats för länge sedan. Andra håller sina barn sällskap i sandlådan.
Det de har gemensamt är att de är mina grannar och de har alla fallit offer för Skrattet, Skrattet med ett stort S. Mina vänner kan intyga om att Skrattet stundtals kan vara skräckinjagande och verka diaboliskt. Idag är en sådan dag.
Jag skulle inte bli förvånad om mina grannar har ringt polisen i tron om att jag har blivit överfallen, galen eller ska verka hämnd för alla de pinsamma stunderna i hissen.
Orsaken finner ni här och här.
Parisa
